torsdag 8 maj 2014

Specialundervisningen i Sverige och Finland - skillnader och likheter

I förra veckan deltog jag i ett seminarium på Finlandsinstitutet i Stockholm om Specialundervisningen i Finland och Sverige. Förelsäningar, paneldiskussioner och workshop stod på programmet. Intressanta skolprofiler som Lina Axelsson Kihlblom, känd från TV-serien rektorerna, Marjatta Takala, professor i specialpedagogik vid Uleåborgs universitet, Eva Hjörne, universitetslektor vid Göteborgs universitet, Juha-Matti Latvala från Niilo-Mäki institutet i Jyväskylä och Ann-Sofie Selin, speciallärare från Cygnaeus skola i Åbo, gav sin syn på specialundervisning och särskilt stöd. Några viktiga reflektioner från seminariet följer här.

- Skolsystemen ser i princip lika ut i Sverige och Finland men ändå skiljer sig skolresultaten sig åt. 
- I Finland tidigt ingripande, åk 1-2 medan man i Sverige väntar ofta lite för länge. I Finland sätts de största insatserna in i åk 1, allra senast i åk 2, i Sverige i åk 9.
- I Finland har man en tydlig struktur och systematik kring hur man kartlägger och åtgärdar läs- och skrivförmåga samt färdigheter i matematik.
- Specialundervisningen är till för alla och de flesta jobbar åtminstone någon sekvens hos specialläraren under sin skoltid. Specialundervisningen är en naturlig del av skolan och inte något som upplevs som avvikande och konstigt.
- Lärarutbildningen är i Finland omfattande och speciallärarna har en bred kunskap både på ett teoretiskt och praktiskt plan. 
- Speciallärarna i Finland jobbar MED barnen, 24-25 lektioner undervisning per vecka. I Sverige finns det speciallärare, specialpedagoger, dyslexipedagoger, talpedagoger..... och många av dessa verkar jobba betydligt mer med indirekta insatser så som skolutveckling, handledning och kartläggning än direkt med eleverna. Det är i kontakten med barnet som man når resultat.
- I Finland yrkesstoltheten bland lärare hög och antagningen till utbildningen är hård. I fjol var det svårare att komma in till lärarutbildningen än till läkar- och juristutbildningen.

Det var ett intressant seminarium med anledning av att representanter från både Finland och från Sverige. Många av de tankar och värderingar om specialundervisning, som jag själv och vi här på skolan bär, bekräftades på seminariet. Vårt sätt att jobba och se på särskilt stöd är snarlikt det finska och vi har all anledning att känna oss stolta över det arbete vi gör här på skolan. Vi jobbar för ett tidigt ingripande. Vi har systematik i hur vi kartläggningar, följer upp och vidtar åtgärder. Vi jobbar i allra högsta grad MED eleverna, vi speciallärare jobbar minst 24 lektioner i veckan med undervisning, precis som klasslärarna, det är i mötet med barnen som man har möjlighet att hjälpa. Så, i jantelagens förlovade land tar jag risken och sticker ut hakan och konstaterar: Vi har all anledning att känna oss stolta, vi är inne på rätt väg.


/Linda