Bråkiga barn?

Igår avslutades skoldagen med ett påskigt chicken race i Hjorthagen. Vi traskade i runt hela hagen och njöt av det soliga vädret. Det var ett nöje att få gå och prata med eleverna om både det ena och det andra. 

Då fick jag en fråga av en elev: ”varför blir X arg så ofta och slår till andra? X kan ju vara riktigt snäll om han vill”. Det gällde en klasskompis vars beteende väckte frågor. Barn är oftast förstående och toleranta för varandras behov, men de behöver ibland få en förklaring kring vad som pågår och varför. 

I de flesta klasser finns det barn som betraktas som ”bråkiga” eller ”impulsiva”. Det är de barnen som mitt i allt blir rasande eller slår till andra utan orsak (tycker vi). Alla barn kan vara bråkiga och trotsiga ibland, men hos en del barn är ilska, impulsivitet och bråk ofta förekommande och ställer till problem med jämnåriga och vuxna.

Inga barn är bråkiga för att de vill vara elaka, det finns alltid en orsak bakom.  

Deras beteende kan trigga igång samma tendenser hos oss vuxna, vi blir provocerade, rådlösa och känner att vi tappar kontrollen. Vi försöker säga till på ett vänligt sätt, förklarar, förmanar, provar belöningar och straff, uppmanar igen och igen. Det börjar tjata. Om vi tänker efter inser man snabbt att upprepningarna inte har någon effekt.. om det inte fungerade första gången så lär det knappast göra det den femte gången heller.  

Vi vill väl, men alltför ofta slutar det med att vi säger till på skarpen och vill visa att det är vi som bestämmer. Det hjälper inte barnen, ett barn som är argt och skriker blir inte lugnare av att vi vuxna höjer rösten tillbaka. De behöver någon som bryr sig, håller sig lugn, kan få barnet att lugna ner sig för att sedan på ett lugn sätt reda ur situationen, utan att någon behöver tappa ansiktet. 

Det handlar om missförstådda barn, som ofta saknar färdigheter som flexibilitet, förmåga att hantera motgångar och frustration. Det är barn som inte uppför sig "illa" för att de vill det, utan för att de inte vet hur de ska uppföra sig "bra". '

Än en gång: barn är bra på olika saker! Det finns de som är hejare på socialt samspel.  Sen finns det andra som är mindre bra, som behöver få hjälp med att hitta strategier för att kommunicera och umgås med jämnåriga och vuxna på ett bra sätt. Att säga: ”försök att skärpa till dig” hjälper inte. Det är som att säga till en elev med dyslexi: ”försök läsa lite bättre nästa gång, du kan bara du vill”. 

De ”bråkiga” barnen blir ofta anklagade för att vara elaka och får problem med kompisrelationerna. Vi kan hjälpa till genom att förklara för de andra barnen vad som händer, så att de inte blir rädda för sin klasskompis. Och framför allt, föregå med gott exempel själva! Att inte låta oss bli provocerade utan hålla huvudet kallt när konflikterna dyker upp. Lätt eller hur? 

Att förstå ett beteende är inte samma som att acceptera det. Förståelse för olikheter och en vilja att ta reda på vad beteende beror på, det är viktiga egenskaper i skolan! 

Det är lätt att skriva hur vi borde göra, en annan sak att verkligen göra det på riktigt. Jag får klura vidare på saken under påsklovet när jag susar ner för slalombackarna. :)

Ha en riktigt skön påsk allihopa!

Hälsar Jenny